Att få en plats

När jag väl bestämt mig för att springa maraton så föll valet ganska snart på just London Marathon. Jag googlade lite för att se när loppet gick och insåg att det skulle ske om en vecka.
(Nu när jag tänker efter minns jag att jag grottade ner mig i diverse forumtrådar och bloggar som handlade om Boston Marathon och blev inspirerad. Efter vad som hände där kände jag att jag kan fortfarande springa, varför inte springa ett maraton?)

Nåväl, att få en startplats och komma i maraform på en vecka verkade inte realistiskt utan bestämde mig för att 2014 skulle bli mitt år. Sen insåg jag att startplatserna lottas ut och att chanserna är ungefär 1 på 500 eller nåt att man får en plats. Eller sämre. Men jag gjorde iaf ett försök och ansökte.

Resultatet av lottningen skulle inte komma förrän i början/mitten av oktober så det var bara att vänta. Men möjligheten att det låg ett maraton i min framtid fick mig att hålla igång hyfsat bra under sommaren. Dessutom ville jag ha revansch på Varvet från helvetet så jag planerade en halvmara i oktober. 

Reskedet om lotteriet kom i början på oktober och givetvis fick jag ingen plats. En typiskt dålig födelsedagspresent.Trots att jag var medveten om oddsen blev jag besviken och tappade lite lusten för det hela.

Men nånstans ville jag inte ge upp så jag började skicka ansökningar till diverse Charitys, välgörenhetsorganisationer, för att fä en plats den vägen. Väldigt många gör så eftersom det är så svårt att få plats annars. Att springa för välgörenhet är dessutom väldigt vanligt i Storbritannien så många som fått en plats ändå väljer att stötta nånting.

Jag ville gärna hitta nån organisation som kan tilltala alla att hjälpa. Jag har svårt att se hur jag skulle motivera folk här att skänka pengar till nåt väldigt lokalt i England. Så jag satsade på större och mer globala saker. Tror jag skickade ett tiotal ansökningar, fick nej ganska snart från några. Men efter att först ha fått ett brev att svara på och sen ett mail med uppmaningen att ta kontakt per telefon så övervann jag min telefonskräck och satte mig och ringde till London och Children with Cancer UK. (Jag avskyr att ringa folk jag inte känner och att dessutom göra det på engelska. Väldigt ångestfyllt. Men oxå ett bevis på hur mycket jag vill det här)

Först kom jag inte fram. Hade glömt det här med landsnummer och nollor. Sen kom jag fram men då var rätt personer inte tillgängliga. Så jag gick och handlade och sen ringde jag igen. Och då kom jag fram och fick prata med en supertrevlig person som jag glömt namnet på. Jag var fullt upptagen med att minnas mitt eget haha. I alla fall så frågade hon lite om vem jag var och varför jag ville springa för dom, om jag sprungit maraton förut och hur mycket pengar jag trodde jag kan samla in. Och tydligen gillade hon mina svar och mina planer för jag blev erbjuden en plats direkt! Yey för mig! Jag studsade ut i vardagsrummet och fattade det knappt själv. Hade jag inte varit sjuk hade jag sprungit en mara i ren eufori. Kanske tur jag lät bli, för nu är jag fortfarande lyckligt ovetande om hur det känns...